Födelsetalen sjunker över hela världen.
Är inte befolkningsökningen en bluff?
Födelsetalen har sjunkit till nästan hälften av vad de var på 50-talet:
från ett genomsnitt på 5 barn till 2,6. Vår tillväxthastighet har också
sjunkit markant, som grafen här nedanför visar.
Den årliga populationsökningen har också minskat från en topp på 87
miljoner 1989 till runt 74 miljoner 2005.
Men innan vi börjar fira den upplyftande trenden är det bäst att ta en
titt på den här skräckinjagande kurvan - den som betyder mest för jorden:
Hur kan detta vara möjligt?
Det är inte så konstigt som det kan verka. Även om varje par gör färre barn,
så finns det fler par som gör de här barnen, och därför blir det bara fler
och fler av oss. Kina till exempel har ett av de lägsta födelsetalen i
världen, och ändå är deras årliga befolkningsökning tio miljoner.
Om vi skaffar två barn ersätter vi väl bara oss själva?
Det är kanske lätt att tro att om alla par fick två barn så leder det till en stabil population på lång sikt. Så är det inte. Vi är ju inte laxar - vi dör inte efter att vi ynglat av oss. De flesta av oss skulle leva vidare och se vår avkomma växa upp, och kanske yngla av sig i sin tur.
När ett par "ersätter sig själva" fördubblar de i själva verket sin miljöpåverkan - förutsatt att barnen inte konsumerar mer resurser än föräldrarna, och att de inte själva skaffar barn.
Faktum är att alla som kommer till i den över-industrialiserade delen av världen har en enrom inverkan på jorden. I termer av energikonsumtion är det samma sak när ett genomsnittligt par i västvärlden "stannar vid två" som när ett par i Ostindien stannar vid 60, eller ett etiopiskt par stannar vid 600.
Två är bättre än fyra, och en är dubbelt så bra som två, men att avsiktligt sätta en ny människa till jorden idag är detsamma som att sälja biljetter till ett sjunkande skepp.
Oavsett hur många barn man redan har så är det bäst att, snarare än att
stanna vid två, stanna genast.
